19 mål på 5 matcher?

Men kalla det inte en revolution

“Nu är det väl revolution på gång” ylar Thomas Öberg i dängan med samma namn från 1998. “Var det verkligen en sådan här revolution Elfsborg tänkte sig?” funderar Borås Tidning. Efter en bländande start på Hiljemarks dagar är det kanske lätt att stappla till lite. Men är det verkligen en Oscar Robespierre som står och klappar spelarna på stjärten vid sidlinjen? Om vi blinkar några gånger så vi vänjer oss vid ljuset, är då ändringarna verkligen så stora, när det väl kommer till spelidé och vision?

Oscar har sannerligen gått in med ett… ska vi kalla det stork*kslugn?

• En ifrågasatt Isak från start direkt

• Lagkapten Johan Larsson på bänken

• Trebackslinje

• Nya hårda träningsmetoder trots intensivt matchande

Ändringar som efter år av Jimmysk och Haglundsk metod känns uppryckande, nästan stötande. Vi har plumsat ner i kallt vatten och drar nu några hastiga andetag över vattenytan med klara blickar och pirrande kroppar. Det är tydligt att även truppen fått en spruta energi rakt i låret sedan tränarbytet.

(…) när 32-åringen från Gislaved stormade in i Elfsborg märktes det från första sekund att han inte tänkte vara någon förvaltare, utan snarare en revolutionär.

- bt.se

Jimmy drev en fotboll som gick ut på att vara taktiskt rigida, jobbiga att möta, och att våga ge upp bollinnehav för att skapa så farliga ytor och lägen som möjligt.

Jag vill hävda att Oscars fotboll även den är jobbig att möta och går ut på att att värdera ytor och lägen över bollinnehav. Där den skiljer sig är att den är lite mer flexibel och flytande i form. Trots viss förnyelse är vår styrka och identitet förvaltad i det vi sett hittills.

I statistiken är det som särskiljer Elfsborg att man har hög xG trots ett lågt bollinnehav och att man slår få passningar, framförallt på egen planhalva. Här är snitten för 2024:

Under Jimmy:
Bollinnehav: 40.6%
xG: 1.34
Motståndare xG: 1.17
Passningar egen planhalva: 152
Passningar offensiv planhalva: 149

För att sätta det här i perspektiv kan man till exempel säga att Hammarby hade 395 passningar på egen planhalva i matchen mot oss. Kalmar hade 375 borta.

Hur ser det då ut så här långt, efter den så kallade revolutionen?

Under Oscar:
Bollinnehav: 40.8%
xG: 2.17
Motståndare xG: 1.08
Passningar egen planhalva: 118
Passningar offensiv planhalva: 149

Nu har vi bara några få matcher att få statistik ifrån, men än så länge ser jag inga siffror som talar om en annan mentalitet i hur man ska vinna matcher.

Vi är fortfarande jobbiga att möta

Vi låter inte lag bygga spel centralt. Trots att vi mot Mjällby startade med Frick och Abdulai såg pressen likadan ut utan boll som den gjorde med två innerforwards och Baidoo i mitten.

Det börjar bli tydligare nu att våra två centrala mittfältare nästan funkar som en pendel bakom fronttrion, som svingar ut på kanterna när spelet går dit och behöver täcka stora ytor horisontellt.

När spelet i den här sekvensen går till andra kanten, “svingar” pendeln tillbaka och Ouma blir den som täcker ut mot kanten.

Till skillnad från Kalle Karlssons manmarkerande Västerås talar det här ändå om en taktisk plan snarare än något mer friflytande. Inövade roller, precis som under Jimmy.

När vi konsekvent hindrar motståndarna från att spela in bollen centralt får vi ofta möta längre bollar. Mot Mjällby föll ofta våra vingar (vingar är trevligare än wingbacks va?) ner i en fembackslinje när vi pressade rätt högt. Det var som att vi välkomnade den långa bollen till vårt numerära övertag. En box centralt, fem spelare i backlinjen. Få alternativ för Mjällby att spela utan att riskera bolltapp.

När bollarna väl kom kunde vi ofta vinna och då anfalla snabbt med tre spelare som fortfarande låg högt upp. En ny variation på Jimmy’s Theme snarare än en ny melodi.

Vi anfaller fortfarande snabbt

Jag tror att det fanns tre anledningar till att vi startade med Frick och Abdulai mot Mjällby.

1. Det tillät oss att rotera lite i truppen i det intensiva matchandet

2. Då Mjällby är starka på centralt mittfält kunde Baidoo sjunka lite djupare och hjälpa till (när vi hade boll, utan boll behöll vi som sagt samma form som tidigare)

3. Mjällby har klivit fram i plan i år men är inte vana vid att bli hotade i djupled. Frick och Abdulai gav ett starkt hot i den ytan.

Förutom de fina assisten från Seb och Terry så kan man tydligt i spel och statistik se att vi inte vill kontrollera matcher genom att rulla boll i backlinje tills något öppnar sig. Precis som under Jimmy kommer bollen framåt snabbt mot andra öppna ytor. Fronttrion, oavsett hur den är formerad, är ett stort hot när bollen kommer.

Trots att vi har plockat in spelskickliga Besfort har innermittfältarnas roll inte ändrats markant. Mot Mjällby hade Besfort och Ouma ca 30 passningar var. Røjkjær och Jesper Gustavsson hade det dubbla.

Men trots att vi inte vill dominera med kortpassningar har Timothy och Besfort (eller Andri) nyckelroller. Det går väldigt snabbt framåt och vi gör så mycket av små ytor. När bollen når en av våra sexor kan anfallet stå och falla på hur den spelaren vänder kroppen när den tar emot bollen.

Det här är grundläggande fotboll. Pojklag. Men: en spelare med bra rörelse, vision, teknik och spelförståelse som tar rätt beslut på ett tätt mittfält gör en stor skillnad för sitt lag. Även om Besfort och Ouma inte har 85 passningar var på en match eller hotar med bollar i djupled så är de vitala delar i det urverk som just nu tickar på fint.

Vad är då nytt?

Det kändes ibland under 4-2-3-1 som att vissa roller var huggna i sten. Vår nia behövde alltid möta boll och fick sällan hota i djupled. Sexorna kunde sällan fylla på framåt för båda våra ytterbackar redan låg i offensiv tredjedel. Hela vårt spel föll om våra yttrar inte var i form.

3-4-3 tillåter mer flexibilitet och fler vapen (något som speglas i att vi på fem matcher har hela tolv olika målskyttar.) Yegbe och Seb kan bryta mönster och ta sig fram mellan linjerna. En sexa kan ta en löpning i djupled och ändå vara skyddad av tre backar. Fronttrion kan variera sin bredd och hota både bakom och framför motståndarnas backlinje.

Formationens symmetri (tre fram och bak, fyra i mitten) och “supportroller” på mitten gör att vi kan få många spelare inblandade i olika faser av spelet. Med endast två längs kanterna kan vi få ett större övertag centralt, trots att formationen på pappret bara har två centrala mittfältare. När de slår en lång boll har vi tre starka mittbackar som får ta kamp man mot man. När vi slår långt har vi tre kreativa spelare som får testa backlinjen. Över hela plan tillåter den här formationen så många numerära övertag som möjligt.

Förutom en lite mer flytande formation har den mest noterbara ändringen varit de fasta situationerna. Dels har vi fått in en stor pjäs till på planen i och med en extra mittback, men det är också tydligt att det här är något Oscar prioriterar.

Det är många som säger att vi kommer få svårare när lag har scoutat oss mer, men jag skulle tro att det kan tas ut av att vi kommer att bli bättre ju mer vi får träna på nya detaljer. Fokuset på fasta situationer har gett oss andrum nu i den tuffa starten och det ska inte underskattas vad lite medvind kan tillföra.

Jag vill också lyfta bröderna Zenelis utmärkta hörnor. Sedan jag började kolla på Elfsborg på sent 90-tal har jag åtminstone inte sett en bättre gulsvart hörnläggare än Besfort Zeneli.

Det är en spännande tid i gulsvarta led och en del nytt att bländas av. Men att Jimmy och Oscar sett till mentalitet och spelidé delar visionen om hur man vinner matcher med Elfsborg - det tror jag att de tar i hand på.