Knappt har säsongen 2023 svalnat i bröstet innan Rydahallen tänds upp och träningsmatcherna börjar rulla. Innan vi tar grepp på kommande säsongs trupp och taktik, så vill jag peta lite i det som ledde till det framgångsrika 2023. Vi kommer lägga små detaljer under lupp i det här nyhetsbrevet, men låt oss först ta fram den breda penseln: Hur spelar Elfsborg under Jimmy och vad var det som gick bra 2023?
Ett stort litet lag
I stora delar av mitt liv känns det som att vi har pratat om två sätt att spela fotboll: offensivt och defensivt. Barcelona och Stoke. Haglund i Elfsborg och Pelle Olsson i Gefle. Det stora laget pressar högre upp och har mycket bollinnehav; det mindre backar hem och slår långa bollar. Men sen vann Mourinhos Inter Champions League, galna tyska tränare skapade nya sätt att pressa, små lag började spela kort, och idag är det mycket mer komplicerat än Elfsborg och Gefle
Pep Guardiola hatar den långa bollen. Han vill spela kort för att minska de okända faktorerna, få matchen till en bild han kan styra. En av de mest intressanta tränarna idag, Roberto De Zerbi, pratar om att vara protagonist i varje match. På samma sätt känns det som att Jimmy vill vara den som styr hur matchbilden ska se ut. Det som gör att Elfsborg sticker ut är vad man gör när man har bollen.
Tio procentenheter lägre bollinnehav hade Elfsborg än Häcken 2023. Hela 17 lägre än Malmö. Att man arbetar hårt för att få fram en viss matchbild speglas också i hur lika statistiken är för matcher spelade hemma och borta:
Det är ett kontrollerat rigitt spelsätt som Jimmy rullar ut match efter match. En tydlig plan som börjar ungefär så här:
Jobbiga utan boll
Elfsborg är tydliga med att motståndarna inte ska få bygga kort spel från målvakten. En tydlig 4-2-3-1 där nian oftast har en avgörande roll i att sätta intensiteten och sexorna har en viktig roll i att falla upp och ner för att ge understöd till pressen men inte lämna försvararna om den långa bollen kommer.
Exempel på när detta går allra bäst kan vi se på målen från BP hemma. Hög press → misstag → bollvinst → mål. Eller här mot Peking borta där Johan stressar på deras vänsterkant och Boateng är där för att bryta passningen:
Men att vinna bollen så högt är oftast körsbäret på grädden. Något som däremot konsekvent händer i Elfsborgs effektiva press är att man tvingar fram en längre boll. Man bryter upp deras tilltänkta plan och får en mer chansartad 50/50 där Elfsborg ofta har ett numerärt övertag och två duellstarka mittbackar. Det är ingen slump att många av de mittbackar man värvat senaste åren har en imponerande fysik. Vi sätter en nål i Terry Yegbe och återkommer nästa vecka.
Under spelets gång glider Elfsborg upp och ner i planen och håller den här formen hem till anfallarna ligger ungefär vid mittplan. Det är en spelstil som kräver disciplin och kondition av spelarna, och fungerar allra bäst med en slitstark nia som Per Frick
Krymp ytorna
Ibland spelar lag sig ur pressen helt eller Elfsborg tappar boll högt. Då gäller det att snabbt springa hem, dra ihop bredden, och krympa utrymmen mellan “linjerna”. Oftast sjunker anfallaren ner intill tian och formen blir snarare en 4-4-2:
Om motståndarna spelar bollen bakåt ser man ofta hur Elfsborgs nia går fram i press igen och lagdelarna följer efter till man igen ligger i en högre 4-2-3-1. Tron på att förstöra motståndarens spel är något man litar på så mycket att man ser hög press ner i backlinjen i de sista skälvande minuterna mot Sirius, när vi leder med två mål mot Malmö hemma…
4-2-3-1, 4-4-2, sifferleken är egentligen mindre relevant. Men de två formerna ovan visar, precis som med spelet med boll, att tio-rollen är helt olik de två sittande sexorna. Något som också blir tydligt när man kollar på spelet med boll:
Jobbiga med boll
Sällan såg man Hakon slå en lång utspark mot två samlade lag mitt på plan. Vi fick se långa utkast eller sparkar när han försökte sätta igång en omställning eller när man hade identifierat en duell som ofta gick att vinna (se hur väl Ondrejka vann förstabollar i vissa matcher). Allt som oftast gick bollen kort till närmaste back. För att själva motstå press använde man oftast en extremt bred backlinje, en målvakt som kan hantera bollen vid fötterna och två mötande sexor som tillgängliga bollplank:
I grunden är det här fotboll som härstammar från “Totalfotboll” och Johan Cruyff. Låt bollen resa till spelarna snarare än vice versa.
Hur backlinjen breddas ser man också när man vinner boll högre upp. Om bollen inte går direkt framåt ser man den ofta passas i sidled samtidigt som backlinjen sträcks ut och täcker hela plan. När man väl lägger märke till detta ser det nästan ut som en parningsdans, en ritual som upprepas om och om igen.
I alla stadier av spelet ligger de två sexorna mitt i plan, gärna i höjd med varandra. Förutom att vinna boll och ge balans i ett system där ytterbackarna gärna bombar fram, är de centrala i kombinationsspelet. Som ett bollplank finns de där för att skapa trianglar och lösa knutar.
Ytterbackarna ligger här högre än sexorna. I exemplet tar Ondrejka en löpning som öppnar yta för Johan.
Stå brett, spela ut kort, så länge är Pep med - men det är i det här stadiet som Elfsborg skiljer sig från många lag.
Långt, snabbt och obehagligt
Lag som vill vara protagonist ser vi ofta ha ett högt bollinnehav. Det händer att man i Elfsborg ser spel genom mittfältet, oftast när en av front-fyran droppar och möter, men det som särskiljer laget är hur man gång på gång slår långa raka bollar från backlinjen. Man vill ofta slå över mittfältet och ha korta anfall.
Ofta pratar man om Elfsborgs fina kontringar, men det räcker inte att vänta på bollvinster. En stor del av Elfsborgs direkta spel är satt för att nästan emulera kontringar. Det vill säga: spela bollen innan motståndarna har sjunkit hem för djupt, till situationer där vi inte är i stort numerärt underläge, och det finns utrymme att springa in i ytor.
Se till exempel när Elfsborg spelar djupt i sin backlinje. Om motståndarna pressar med anfallare och fyller på med mittfält för att stänga våra sexor, då kan den långa bollen hitta en situation där gulsvarta vid bollvinst är fyra mot fyra och det finns utrymme bakom backlinjen. Eller som här när Hult har letat sig fram längs kanten, nås av en lång boll från Seb, och vi har en 5v5 med stora ytor:
Försvarare med bra uppspelsfötter är mycket viktigt.
De två offensiva ytteranfallarna ligger ibland mer centralt i plan i det här läget. Då kan bollen slås mot sidlinjerna och det leder till en duell där vår ytterforward och deras försvarare får ta en duell i snabbhet istället för styrka eller huvudspel. Vårt ledningsmål mot Sirius borta var en omställning men visar tydligt fördelen med att jobba med den detaljen.
Men ibland ser man också en bredare offensiv fyra som “sliter isär” motståndarnas backlinje:
Ofta använder man den långa bollen för att “korsa” planen, man slår den mot motsatt kant. På så vis tvingas motståndarna att flytta om och i den rörelsen öppnas det intressanta ytor. Det kan användas i speluppbyggnad, innan den avgörande passningen, eller när man har chans på kontring:
Direkt efter bollvinst kollar Qasem upp mot andra sidan och med en lång boll mot Ondrejka skapar han en 1v1 istället för det numerära underläge vi ser på vänsterkanten.
Utöver detta pratar Jimmy ofta om att jobba på detaljer för att “slå ut lagdelar”, men hur väl man än planerar så ska man inte underskatta hur viktigt det är att ha snabba talangfulla spelare som placeras i de här situationerna. Som kan vinna en 1v1, hugga snabbast i djupet, hitta kreativa lösningar i trånga situationer, och leverera poäng när chanserna väl dyker upp.
Sammanfattningsvis
Elfsborg har ett rigitt kontrollerat sätt att styra matchbilden. Man är skoningslösa i press för att förstöra motståndarens uppbyggnad. Anfaller rakt och blixtsnabbt för att skapa målchanser hellre än bollinnehav. Det bygger på fart, det bygger på disciplin, och när det rullar så är det väldigt underhållande att se på.
Nästa vecka tar vi en titt på de spelare som tillkommit och hur de kommer att passa in i systemet. Häng gärna med!
Superintressant genomgång.
Ska bli riktigt kul att följa det här!